Propagandaministeriet analyserat (2)

Efter Aron Etzlers  av undertecknad uppmärksammade DN-debatt kommer en liknande reflektion av Katrine Kielos i AB i form av något som rimligen bör betraktas som en recensionsartikel av Etzlers nyutkomna bok.

Kielos lyfter här fram personfixeringen som huvudproblemet och instämmer i att detta dessvärre leder till att sosseriet drar slutsatsen att de  måste vara ännu mer småborgerliga för att vinna valet. Jag har redan hört många “på stan” som omedelbart genomskådar detta som sosse-ryggradslöshet och i förlängningen maktkåthet. “Löfven gör vad som helst för att vinna valet” låter det på min arbetsplats av de egentligen i grunden borgerliga väljare som inte gillar vinster i välfärden och att deras föräldrar ligger i korridorer på akuten. Kört att vinna över dem efter den senaste småborgerliga Löfven/Andersson-vändan, alltså.

På en punkt håller jag inte med Kielos eller Etzler, det framgår inte riktigt vem:

I Sverige brukade man förlora val för att väljarna inte stödde ens politik. Så vad hade hänt? Aron Etzlers svar är: Fredrik Reinfeldt.

Göran Persson föll inte för att han var ”bufflig”, Mona Sahlin sänktes inte för att hon var kvinna. Håkan Juholt blev inte omöjlig för att han ”utmanade mäktiga intressen”.

De föll för att de ställde upp mot Fredrik Reinfeldt.

Man har rätt i att det var propagandaministeriet som  inriktade sig på  person och döpte om en lantegendom till herrgård och därigenom fällde Persson. Man har rätt i att Mona Sahlin inte föll p.g.a. sitt kön utan för att hon framställdes som virrig och oansvarig, alternativt ointellektuell. Men rörande Juholt är det glasklart att han utmanade mäktiga intressen eftersom han  ville vrida sosseklockan en aning baklänges. Detta utmanade naturligtvis kapitalisterna som i vanlig ordning gav order till sina lakejer inom pressen och givetvis även sin lakej på statsministerposten. Juholt hade nog inte räknat med något annat. Det han inte hade räknat med var att hans parti var till den milda grad köpt av kapitalet att ett antal högersossar likt en flock Brutusar högg honom i ryggen. Dessutom i själva senaten…

Nåväl. Sedan jag var liten har högern och folkpartiet inte velat något hellre  än att leka USA. Således har man velat splittra valdagarna och införa personval. Allt eftersom man förr i tiden insåg att det socialdemokratiska och solidaritetsinriktade valmaskineriet var svårslaget. Tanken var att man skulle kunna balansera detta  med  yta och utseende.

Det är bara att konstatera för sosseriet att borgarna har  lyckats. I genomsnitt är de snyggare, bättre klädda, bättre utbildade (numera) och framförallt bättre medietränade. Det finns bara ett sätt att kontra detta. Ordet börjar på bokstaven  P. Den andra bokstaven är O.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)

Dandy

Jag hinner inte läsa mycket nuförtiden, i alla fall inte tillnärmelsevis lika mycket som jag skulle vilja. Som framgår av panelen till höger har jag nyligen avslutat Guillous Dandy och man kan så här i efterhand fråga sig varför jag som har ont om tid lägger den på något så utomordentligt uselt? Jag ska försöka förklara.

Jag är uppväxt med den ungefär tio är äldre Guillou. Givetvis i intellektuell bemärkelse, strax efter att jag  överhuvud började tänka politiskt gjorde Guillou det största scoopet någonsin i svensk journalisthistoria, nämligen IB-avslöjandet i FiB/Kulturfront. Det verkar som att detta genom åren gjort andra inom journalistkåren lite avundsjuka, jag har svårt att tolka antipatierna mot hans person på annat sätt. Det kan väl i alla fall inte röra sig om reaktion på hans macho-later och självsäkerhet, det finns det i övermåttan redan i den kåren och särskiljer honom knappast.

Under åttiotalet satt Guillou med en liten och styvmoderligt behandlad redaktion på SVT-Malmö och gjorde Rekordmagazinet. Han slog därifrån med råge resten av redaktionerna på SVT vad gällde avslöjande journalistik. Under samma åttiotal började han skriva sin Hamilton-serie, vilken såvitt jag minns dömdes ut av både kulturhögern och kulturvänstern till en början. Inte minst mina diskussionskamrater inom vänstern ansåg det lite taffligt att läsa Guillou, det var “dålig svenska” och “vapenfetischism”. Själv läste jag dock med stort intresse den serien, bl.a. eftersom jag själv är vapenintresserad och hade och har ett stort intresse för Sovjetisk historia och underrättelsetjänst, och Sovjet fanns i den här serien oftast i bakgrunden. I den här vevan hittade jag också tillbaka i hans litterära karriär och hade stort nöje av både Det stora avslöjandet och Ondskan. Den förra av dem beskrev på ett roligt sätt den s.k. herrtidningen som gavs ut på sextiotalet inifrån. Särskilt minns jag en passus om hur sextiotalets konkurrens handlade om att öka upplagan genom att visa mer blygdhår än konkurrenterna, samt prognosen hur detta skulle sluta. Vidare lärde jag mig glosan “randa” vilket betyder ungefär “skriva meningslös brödtext för att fylla spalterna”.

Sedan kom Arn-serien, vilket gjorde Guillou till nationalhelgon och “folkkär” nästan i stil med den töntigt idealistiske Herman Lindqvist. Någonstans här började jag svaja i mitt läsande, Arn-serien var till hälften läsvärd, till hälften rent pekoralistiskt skräp i motljus. Den läsvärda hälften handlar om Arn, det som jag efter ett tag var tvungen hoppa över försökte beskriva kvinnligt klosterliv och var fullständigt outhärdligt. Efter att ha plågat mig genom serien var jag tveksam till Tjuvarnas marknad, men klämde den eftersom det ju är så enkelt att läsa journalistprosa och går så fort! Den var lite smårolig, men precis som i Arn-serien lyser författarens stora Akilles-häl igenom: han kan inte skriva om kvinnor på ett trovärdigt sätt.  Kärleken — eller vad det ska kallas — mellan gestalterna Tanguy och Johnsén är obegriplig.

Paus tills för något år sedan då jag avverkade Madame Terror och Brobyggarna. Roligt igen, vapenfetischismen florerar och herr Guillou sitter och fantiserar vid sin skrivmaskin med pekfingervals på ett lätt igenkännligt sätt. Den förra är också intressant eftersom den högst sannolikt refuserats av samtliga förlag om den skrivits av en debutant. Lyckligtvis har Guillou eget förlag.

Således, eftersom jag tålde Brobyggarna, tog jag över en arbetskamrats bibliotekslån av Dandy. Han hade “klämt den” på ett par dar och jag trodde jag skulle göra sammaledes. Men det var fan vad det var segt!!! Men jag gav inte upp, tänkt att poängen kommer väl snart? Men det var som tuggummi, jag tvingades be min kamrat låna om boken för att slippa avgifter.  Boken saknar både dispositioner och idéer, vapenfetischismen lyser med sin frånvaro, homoerotiken är beskriven som på drottning Victorias tid och vältrandet i den brittiska överklassens later tillför ingenting som man inte redan sett i Upstairs Downstairs eller Downton Abbey eller Brideshead Revisited. Namnsläppandet av Bloomsburygruppen är outhärdligt liksom att en herre vid förnamn Winston flimrar förbi i Afrika. Vidare fungerar inte greppet med historiens vingslag inom konsten och inte heller att för många av figurerna tycks bli världsmästare på det mesta efter ganska kort övning. Man kan här tala om att Guillou verkligen har randat, förmodligen utan närmare planläggning. Alternativt börjar gubben bli gammal, liksom jag själv.

Nu är frågan om jag efter detta enorma bottennapp, det måste vara det överlägset sämsta Guillou skrivit, ska orka del tre. Nämligen Mellan rött och svart? Troligen tar jag fram det gamla lättläst-argumentet igen, men det måste nog gå något år tills jag förträngt den fullständigt usla och tidskonsumerande Dandy.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)

Propagandaministeriet analyserat

Det är mycket ovanligt att Vänsterpartiet får tillgång till den malliga morgontidningens påstått agendasättande debattsida. Nu har det emellertid hänt och Aron Etzler kan ståta med en lysande analys av sosseriets obegripliga kräftgång, publicerad i Dagens Nyheter i förrgår. Etzler för ett intellektuellt resonemang som uppenbarligen ligger långt över huvudet på kapaciteten på Sveavägen. Citerar slutklämmen:

Det kan tyckas vara en riskminimerande strategi för oppositionen att lägga sig nära regeringen politiskt. I själva verket är det precis vad Reinfeldt vill. Om valets huvudmotståndare framstår som politiskt lika blir valet mellan statsministerkandidaterna en fråga om kompetens och trovärdighet. Om Reinfeldt är lika skicklig i att porträttera Stefan Löfven negativt som han var med Göran Persson och Mona Sahlin, då kommer den tävlingen i trovärdighet att tala till hans fördel.

Läs gärna hela artikeln, eftersom den försöker förklara varför sossarna lägger sig så långt till höger.

Enligt min mening är anledningen till att de faktiskt uppenbart korkade sossarna konsekvent vägrar att lägga in straffsparkar, exempelvis förbjuda vinster i skolsystemet, en fullständigt huvudlös analys av senaste valförlusten. Trots att den borgerliga propagandan skickligt spelar på ett stort antal bollplaner för att förvirra den korkade marginalväljaren, har sosseriet köpt förklaringen att valförlusten orsakades av att man 2010 öppet redovisade att man avsåg regera med Vänsterpartiet. Alltså, tänker dumsossarna, kunde Reinfeldts propagandamaskineri köra kosackvalet från 1928 som favorit i repris och alltså förlorade sossarna valet. Jaha??? Alltså måste den korkade marginalväljaren fortfarande köpa att Vänsterpartiet på något sätt är farligt eller kommunistiskt och vill mörda små söta liberaler i läger i Norrland, eller varför inte på Gotland. Det kan väl för helvete inte finnas en enda tänkande människa som blir rädd för det mesiga, tama och faktiskt numera ganska småborgerliga Vänsterpartiet. Partiet lämnade Moskvalinjen på 1960-talet och är numera ett tillhåll för särartsfeminster och allsköns diskriminerade minoriteter som det är synd om! Klassperspektiv? Ja, man håller den fanan avsevärt högre än sossarna, men det betyder i det sammanhanget väldigt lite eftersom sossarnas arbetarklassfana slokar som kuken på en dopad häst. (Inga stridshingstar här inte!) Vem skrämmer man med Jonas Sjöstedt? Sannolikt endast sossarnas val-“strateger” som således finner för gott att lägga sig så ängsligt nära Fredrik den Onde att det blir pinsamt.

Sossarna torskar igen! Fredrik den Ondes av kapitalisterna betalda propagandamaskineri har inte satt igång än i full skala. När det gör det kommer sossarna att framstå som ett sämre borgerligt (sic!) alternativ. Rätt åt dem!

Det finns ett riktigt kommunistisk parti i Sverige. Man håller snart sin sjuttonde partikongress och den kan med fördel stödjas via insättning på PlusGirokonto 72 30 44-4.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)

Fredrik den Ondes härjningar…

… är utomordenligt väl sammanfattade i följande produktion av Tobias Boström, publicerad i Aftonbladet.

Länk till bild här.

Mina fåtaliga läsare ber jag om ursäkt, dels för reklamen som vanligt, dels för att jobbet inte tillåter mig skriva djupsinnigheter härstädes för tillfället.

Högerns ökade klyftor

Möjligen har bloggkamraten Pålsson Syll gjort en liten titt hos mig eftersom han återpublicerar den video om inkomstklyftor i USA som en annan kamrat tipsade om och som finns i förra inlägget. Idag kör han motsvarande för svenska förhållanden, en video vars existens jag inte kände till och som finns nedan, för den som till äventyrs läser min blogg men inte Lars. 🙂

För den som trodde något annat är det här precis den effekt som det “nya arbetarpartiet” vill ha. Det är bara för de korkade väljarna att svälja ner och min förhoppning att dumstrutarna tas av till hösten 2014 torde inte gå i uppfyllelse.

Tack Lars.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)