Category Archives: Historia

Fler klavertramp från kulturparnassen

Den här gången är det den finliberalt ack så ömsinta Agneta Pleijel som här i DN ondgör sig över att Hue är bortglömt. Men inte på det sätt som min vänsterreptilhjärna uppfattar rubriken, utan eftersom just i Hue var NVA brutalt i sitt bekämpande av både det faktiska och påstådda medlöperiet. Pleijel har läst en bok av en Nha Ca som lyckades undkomma och flydde till (överraskning!) USA. Trots den uppenbara anekdotiska evidensen från Nha Ca drar Pleijel stora växlar på kommunismens tydligen inneboende ondska. Jag citerar:

Äldste sonen, tjugo år, lyckades 1988 ta sig till Sverige och kontakta den svenska Pennklubben. Dess dåvarande ordförande, Thomas von Vegesack, som också var vice president i Writer’s in Prison Committee, lyckades få hit hela familjen, med bistånd av Olof Palme och Ingvar Carlsson. Nha Ca skrev flera böcker här innan familjen emigrerade till Kalifornien (två barn stannade i Sverige). Jag efterträdde von Vegesack som Pennklubbens ordförande och lärde känna familjen och Nha Ca, vars bok om Hue det dröjde drygt 40 år innan jag kunnat läsa.

Förutom det plågsamma DN-knepet att här ge en sorts motbild till den gängse om USA-imperialismens uselhet lagom till 40-års-jubiléet, verkar det blivit fel i den undersökande verksamheten. Alternativt har både tryckfelsnisse och en praktikant som agerar spökskrivare varit framme.

Om man varit ordförande i en klubb bör man kunna stava till dess namn. Alltså PEN-klubben eller ännu bättre Svenska PEN. Men vad värre är, det tycks som att Olof Palme går igen, eftersom han enligt Pleijel medverkade till att “få hit hela familjen” 1988.

Man ska inte gnälla på folk för att de blir gamla och börjar bli sliriga, men kanske borde någon som inte är praktikant på DN ha kollat det här lite och rett ut det. Å andra sidan hade Jan Myrdal aldrig gjort sådana klavertramp, och han är avsevärt äldre.

 

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Kultur och nöjen, Politik

Guillou och fakta

Gubben börjar bli gammal. Guillou, alltså, inte jag! Enligt devisen att avsluta vad man påbörjat genomlider jag nu den urusla tredje delen av författarens serie om nittonhundratalet. Guillou har tidigare tydligen gjort sig känd för god research, men han verkar nu helt glömt bort detta. I denna tredje del, Mellan rött och svart, tröskar han sig genom mellankrigstiden och den gryende nazismen, antagligen ivrig komma till poängen i del fyra med Andra världskriget.

Jag gillar Guillou, vilket återigen erkännes. Förvisso är det också en skönlitterär författares privilegium att hitta på precis vad fan han vill. Visst är det helt OK att Guillou låter sina norskättade huvudpersoner i det förmögna Berlin frottera sig med kulturpersonligheter i vardande som Döblin och Brecht. Men det borde finnas gränser för vilka dumheter man hittar på om dessa personer och ändå går från verket med äran i behåll.

Såldes skriver Guillou om en viss “Alfred”, som inte kan vara någon annan än Döblin, att denne var militärläkare under första världskriget. Riktigt. Men han låter också Alfred fundera över krigets elände genom att påstå att han utförde åtta benamputationer per dag i fyra år, vilket i boken summeras till ca 10 000 amputationer. Merparten av dessa amputationer tycks ha kommit från striderna vid Verdun. Han skriver vidare att Alfred var förlagd i Elsass.

Käre herr Guillou! Alfred Döblin tillbringade enligt tyska wiki, alltså en jämförelsevis pålitlig källa jämfört med den svenska, kriget i Saargemünd. Denna stad ligger i Lothringen, eftersom det nu tillhör Frankrike korrektare Lorraine. Han tjänstgjorde därstädes på ett Seuchtenlazarett, vilket ungefär är epidemisjukhus. Staden ligger 150 km från Verdun. Varför i helvete den tyska krigsorganisationen skulle skicka sårade från Verdun för benamputationer 15 mil till ett epidemisjukhus undandrar sig min bedömning. Troligen det dåvarande tyska överkommandots och Alfred Döblins också. Med lite bättre koll hade Guillou i stället kunnat fantisera om offren i spanska sjukan i slutet av kriget, samt övriga epidemier som härjade bland soldaterna på båda sidor.

Det är tråkigt att hänga upp sig på sånt här, jag vet. Men jag kan inte låta bli när det inte känns rätt. Ungefär som att illusionen försvinner i många USA-filmer när idioterna som gör filmen till varje pris måste låta kraschade bilar explodera som om hela kofferten var fylld med sprängämnen.

Leave a comment

Filed under Historia, Kultur och nöjen

Pågående förfalskning

Jag läser då och då Aftonbladets kultursidor, men numera nästan aldrig de liberala dyngspridarna. Men ett antal veckor har “finliberalerna” börjat rota i sina grumliga garderober för att jämställa Hitler och Stalin. Det hela har häpnadsväckande nog inte hamnat i den gamla vanliga tendensiösa likräkningen, utan i förvirring rörande Andra världskrigets allianser, kontrafaktiska eller verkliga. I stormens öga har i vanlig ordning Åsa Linderborg befunnit sig, eftersom hon har fräckheten att ifrågasätta det liberala snömoset.

Jag tror att hon sammanfattar det liberala totalhaveriet rörande historieskrivning ganska väl i sin senaste artikel, som ni finner här.

Ett litet smakprov:

Erik Helmerssons bidrag till debatten är att göra sig så dum som möjligt när han låtsas som om USA:s och Storbritanniens krigsinsats mot Tyskland hade samma tyngd och dignitet som Sovjetunionens.

Öhhh??? Det gamla uttrycket “vara dum på riktigt” kanske kan komma till användning här. Det är min förhoppning att det inte passar in på herr Helmersson, utan att han helt enkelt säljer sin själ till den liberala propagandamaskinen, fullt medvetet och med avsikten att försörja sig på dimridåer.

Det hemska är att denna förvridning av vad som en gång hände de avgörande åren 1941-45 äger rum medan jag själv ännu lever, vilket är plågsamt. Jag får ont i huvudet och blir deprimerad. På riktigt.

Jag har en kamrat som brukar kämpa med dessa väderkvarnsidiotier. Han brukar försåtligt ställa frågan varför det finns ett kommunistparti i Israel, men inget nazistparti, alternativt hur det kunde komma sig att Churchill och Roosevelt valde allians med Stalin och inte med Hitler. Dessa hans frågor har tills nu ansetts retoriska.

Linderborg har en länk i sin artikel rörande ett uttalande av en viss Efraim Zuroff. Länken går till The Jerusalem Post. Läs den.

2 Comments

Filed under Historia, Krig och krigsmakt

Aftonbladets historierevisionister

Under ett inlägg av Lena Mellin här kan man läsa nedanstående under rubriken “Saker att hålla koll på i veckan”, det är den sista av 5 och jag citerar:

Vapenstilleståndet 75 år

I största hemlighet förhandlades stilleståndsavtalet efter vinterkriget mellan Sovjet och Finland fram i Stockholm 1940. Det ihågkoms vid ett seminarium med bl a förre utrikesministern Carl Bildt. Men freden blev kortvarig, redan i juni 1941 angrep Sovjet på nytt.

Du milde! Att Tyskland 22 juni 1941 angrep Sovjetunionen, samt att Finland officiellt av Tyskland ansågs vara allierad med dem har helt undsluppit Aftonblandet (sic!)? Mellin brukar inte ha många hästar hemma, men jag vet inte den här gången om det är hon själv eller någon praktikant med undermålig historieutbildning. Kasst är det i vilket fall.

 

Leave a comment

Filed under Historia

Sven Wollter tipsar i AB

Den gamle kommunisten har sett en dokumentär om gamla kommunister och deras hjältedåd. Anmälan finns i AB här. Det finns minst en gammal kommunist till som gärna skulle vilja se den, men töntarna på Gärdet har väl sina förment opartiska huvuden långt uppkörda i röven. Wollter:

Den har visats på festivaler i Norge, Ryssland, USA, Kanada och utsågs till bästa dokumentär på TEMPO i Stockholm i mars 2014.

Men varför får filmen ingen ordentlig distribution i Sverige? Varför kastar sig inte SF och/eller SVT över detta fantastiska material som har legat framför deras näsor i ett par år nu?

Wollter ger väl en del av svaret själv, men jag tror jag vet att man i Stockholm har lärt sig att det som var helt avgörande för Andra världskriget var invasionen i Normandie, och framförallt de modiga USA-soldater som landsteg på en viss väl försvarad del av stranden. (Att landstigningen på en hel del andra avsnitt förlöpte i stort sett utan motstånd är ingenting att bry sig på…). För övrigt har jag för mig att det var USA som befriade Auschwitz också och att marinsoldater från Florida var de som intog Reichstag i Berlin.

Leave a comment

Filed under Historia, Massmedier

Hjalmar Söderbergs gloria punkterad!

Jag snubblade över en gammal artikel i Aftonbladet, beroende på att rubriken drog till sig mitt intresse. Detta i sin tur eftersom jag har en viss kamrat som höjer Söderberg till skyarna över allt annat, framförallt Den allvarsamma leken. Artikeln, som handlar om författarna Cullberg och Sahlins undersökningar, finns här. En litet utdrag:

Hjalmar Söderberg är 29 år när han gifter sig med Märta ­Abenius, 27. Hon kommer från en rik släkt och hennes pappa bekostar ett storslaget bröllop. Paret får tre barn.

Tio år senare lyckas Hjalmar få henne stämplad som sinnessjuk med hjälp av mäktiga vänner. ­Ingen skyddade henne och hon dog som fattighjon.

Fin kille.

Leave a comment

Filed under Historia, Kultur och nöjen

Utveckling?

Jag har för ovanlighets skull pallrat mig till biblioteket och lånat böcker vilka jag garanterat kommer att lämna för sent och därigenom bidra negativt till den skrala hushållsekonomin. Kom över ett gammalt album av Zits!, en serie som jag förr tyckte var lite smårolig men som nu har blivit högaktuell. Jeremy i serien är nämligen 15 år, vilket råkar vara min sons nuvarande ålder. En del problem mellan generationerna tycks vara likartade över tid och trots avståndet över Atlanten. Men eftersom albumet är från 1998, vilket för övrigt är min sons födelseår, har en del prylar förändrats.  Följande konversation utspelas:

Jeremy: — Mamma! Den här datorn är en dinosaurie! Så trög! Och hårddisken är helt full!

Jeremy: — Vi måste skaffa minst 64 Megs minne till och en bra grafisk accelerator. Och det gamla 14.4 kbps-modemet är pinsamt. Det  tar evigheter att titta på allt på nätet! Och vi behöver en  scanner, en färgskrivare, en 3- eller 4 gigabytes hårddisk, ett grafikprogram och en 20″-skärm vore fint.

Mamma: —  Jaha, vad kostar det att skaffa allt det där, Jeremy?

Jeremy: — Nästan ingenting… Kanske fyra eller fem tusen dollar.

Mamma: — Fem tu… tu.. tu.. tu..

Pappa: — Vad har hänt här?

Jeremy: — Jag tror jag pajade moderkortet.

Det vore såklart roligare om jag scannat serien och lagt in den, men jag vågar inte av upphovsrättsliga skäl. (Tack Frasse). Priserna här påminner mig om en historia hur två forskare på min avdelning behövde en snabb dator för beräkningar kring 1990. Man bestämde sig för en 386:a (DX?) som var den tidens värstingalternativ från Intel och man ansåg sig också behöva ett enormt stort lagringsutrymme. Jag vill minnas att man beställde en extra hårddisk på ca 100 MB. Räkningen för alltsammans finns fortfarande arkiverad. Pris: 96 000 SEK.

Kapitalismen suger visserligen, men jag kan inte förneka att den ger vissa drivkrafter rörande utveckling… 🙂

Leave a comment

Filed under Historia, Kultur och nöjen

Mandela

Borgerligheten, givetvis framförallt de historiskt ohistoriska moderaterna, slår knut på sig själva i försöken att sola sig i glansen  av en stor statsman. I varje dum ungmoderats ögon ser man tydligt en osäkerhet rörande Mandela och Sydafrika. Bakom den välkammade fasaden lyser det igenom: “Hjäälp, jag FATTAR INTE det här!”

En som har fattat är Kajsa Ekis Ekman som lyckats bli publicerad i den malligaste morgontidningen. Hon tar med avstamp i “problemet” Mandela itu med den uppenbara beröringsskräck rörande våld som präglar den skitnödiga konsensuskultureliten. Ett utdrag:

Vad vi bevittnar ända sedan apartheids fall är en global neutraliseringsprocess av Nelson Mandelas person. I valet mellan att kallas terrorist och pacifist är det senare naturligtvis att föredra, men det hela visar ändå på något intressant. Nämligen att stora ledare alltid måste förknippas med icke-våld. Detta för att kunna bekräfta en av det västerländska samhällets största lögner: att vi är emot våld. Av någon anledning tror vi benhårt på detta. Man hör det gång på gång, alltid i samma högstämda ton: ”Våld i alla dess former måste alltid fördömas”, ”våld löser inga problem” och så vidare. Bara den senaste månaden har fraserna förekommit i minst tre svenska debatter, och beröringsskräcken är så stark att bara någon sjunger om att slåss, eller är Facebookvän med någon som slåss, då ska personen undvikas och uteslutas från alla sammanhang. Symboliska avståndstaganden från verbalt våld är återkommande, nästan rituella inslag i vår kultur, där vi befäster vår övertygelse att vi är ett fredligt samhälle.

En utomjording skulle bli mycket förbryllad över detta, eftersom det är uppenbart att vår civilisation är fullkomligt genomsyrad av våld. Att vi upprätthåller våra gränser med våld, förser oss med bensin med hjälp av storskaliga invasioner (dit vårt land levererar vapnen), och att våra bäst säljande böcker, filmer och dataspel är de som kretsar kring våld. Få, om någon, politiker eller tänkare i väst är pacifist på allvar.

Eftersom jag (tror jag) inte är  utomjording är jag inte förbryllad. Det gäller att vinna! Segrande terrorism har en osviklig tendens  att förvandlas till något annat. Exempelvis är den s.k. tebjudningen i Boston  1773 ett ypperligt exempel på hur ett lyckat attentat mot av ett parlament fattat beslut i efterhand höjs till skyarna. Ett annat mer närliggande exempel är hur terroristen Menachem Begin 32 år efter bombningen av King David Hotel fick Nobels Fredspris. (1978. Ja, jag vet att norrmännen är galna och inte kan läsa skriven text ur ett testamente.)

Det Nya Arbetarpartiets vackra och vita representanter vrider sig som fula gulaktiga larver på min metkrok i sina försök att mandelisera sina mörka åsikter. Det hade varit roligt om det inte vore för att röstboskapen kanske går på det.

(Den korrekta benämning på fluglarver är inte maggots. På skånska heter det pådingar och ingenting annat.)

(Beklagar all eventuell nedanstående reklam.)

Leave a comment

Filed under Historia, Politik

Schack och samtal

Som jag tidigare skrivit här har jag det ibland tvivelaktiga nöjet att vara lagledare för en schackklubb. Nu senast var det mer tvivelaktigt än vanligt, eftersom det visade sig att vi var tvungna lämna två (2!) w.o. och således ställde upp med endast sex spelare. Eller fem, eftersom som det är tveksamt om jag själv räknas som spelare, jag flyttar mest runt pjäserna. Nåväl, vi förlorade trots detta matchen med minsta möjliga marginal, eftersom motståndarna hade problem med sin rekrytering av sina toppspelare.

Det bästa med den här matchen var i stället att jag fick två böcker av en lagkamrat som är översättare, som tack för litteraturlån i samband med översättningen. Vi kunde också efter partierna tala lite om den skeva bild rörande andra världskriget och Sovjetunionen som är förhärskande i det allmänna (borgerliga) medvetandet. Tveksamt dock om det ska kallas medvetande, snarare dvala. Boken det gällde är Stalingradprotokollen av Jochen Hellbeck. Eftersom jag både i ungdomen och senare i livet mer eller mindre förläst mig på Andra världskriget inser jag att detta är en välkommen justering av den mytbildning som de facto förekommer om kriget mellan Sovjetunionen och Tyskland. Problemet  har alltid varit en extrem överskattning av USA:s roll för utgången av kriget och en nedvärdering av Sovjetunionens. På senare tid har ett antal svenska krigshistoriker samt den välkände Anthony Beevor till viss del justerat detta. Förvisso kan man kritisera Beevor, men han är trots allt öppen med att huvudorsaken till det tyska nederlaget är Sovjetunionens krigföring.

Min kamrat skickade igår e-post med tips rörande vårt samtal. Dels en berömmande recension i GP som finns att läsa här, dels ett klipp som tar upp en mytbildning inom ett annat område rörande det stora och “fria” landet i väster. Klippet inbäddat nedan. Som han skriver är det en “kort och pedagogisk framställning av tillståndet i det ruttna presidentdömet”.

Visst är det ett fint system? En skendemokrati som var modern på 1700-talet kapades av giriga kapitalister och riskerar nu slå över i någon form av teokratisk galenskap.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)

Leave a comment

Filed under Historia, Krig och krigsmakt, Kultur och nöjen

Stridshingsten och historia

Den som kallar sig själv stridshingst borde ha åtminstone en rudimentär historieuppfattning. Tydligen gäller inte detta vår statsminister, Vår Store Ledare, solens och månens son. En som däremot är duktig på historia är professor Kjell Östberg och han har lyckats få in en artikel i Aftonbladet om högerns historieförfalskning. Artikeln finns här.

Östberg skriver bl. a. följande:

När Reinfeldt hyllar den fredliga upplösningen av unionen med Norge glömmer han att nämna att ­högern krävde krig. När han på­pekar att det är naturligt att det tog ett halvt sekel att erövra rösträtten säger han inte att orsaken var att ­högern stod i vägen. Att det var högern som motsatte sig jämlikhetsreformer såsom a-kassa, ATP, barnbidrag, fri abort, dödsstraffets avskaffande och den progressiva skattepolitik som gjort utvecklingen mot jämlikhet möjlig.

Tydligen räknar högern kallt med att de lättrörliga och dumma väljarna inte kan historia. Tydligen är den kategorin individer numera högerns huvudsakliga målgrupp. För det kan väl inte vara så illa att man inte lärt sig av Arkelstens irrfärder i historieböckerna? Det tror jag högern har, men spelar fräckt på folks okunnighet.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)

Leave a comment

Filed under Historia, Politik