Dandy

Jag hinner inte läsa mycket nuförtiden, i alla fall inte tillnärmelsevis lika mycket som jag skulle vilja. Som framgår av panelen till höger har jag nyligen avslutat Guillous Dandy och man kan så här i efterhand fråga sig varför jag som har ont om tid lägger den på något så utomordentligt uselt? Jag ska försöka förklara.

Jag är uppväxt med den ungefär tio är äldre Guillou. Givetvis i intellektuell bemärkelse, strax efter att jag  överhuvud började tänka politiskt gjorde Guillou det största scoopet någonsin i svensk journalisthistoria, nämligen IB-avslöjandet i FiB/Kulturfront. Det verkar som att detta genom åren gjort andra inom journalistkåren lite avundsjuka, jag har svårt att tolka antipatierna mot hans person på annat sätt. Det kan väl i alla fall inte röra sig om reaktion på hans macho-later och självsäkerhet, det finns det i övermåttan redan i den kåren och särskiljer honom knappast.

Under åttiotalet satt Guillou med en liten och styvmoderligt behandlad redaktion på SVT-Malmö och gjorde Rekordmagazinet. Han slog därifrån med råge resten av redaktionerna på SVT vad gällde avslöjande journalistik. Under samma åttiotal började han skriva sin Hamilton-serie, vilken såvitt jag minns dömdes ut av både kulturhögern och kulturvänstern till en början. Inte minst mina diskussionskamrater inom vänstern ansåg det lite taffligt att läsa Guillou, det var ”dålig svenska” och ”vapenfetischism”. Själv läste jag dock med stort intresse den serien, bl.a. eftersom jag själv är vapenintresserad och hade och har ett stort intresse för Sovjetisk historia och underrättelsetjänst, och Sovjet fanns i den här serien oftast i bakgrunden. I den här vevan hittade jag också tillbaka i hans litterära karriär och hade stort nöje av både Det stora avslöjandet och Ondskan. Den förra av dem beskrev på ett roligt sätt den s.k. herrtidningen som gavs ut på sextiotalet inifrån. Särskilt minns jag en passus om hur sextiotalets konkurrens handlade om att öka upplagan genom att visa mer blygdhår än konkurrenterna, samt prognosen hur detta skulle sluta. Vidare lärde jag mig glosan ”randa” vilket betyder ungefär ”skriva meningslös brödtext för att fylla spalterna”.

Sedan kom Arn-serien, vilket gjorde Guillou till nationalhelgon och ”folkkär” nästan i stil med den töntigt idealistiske Herman Lindqvist. Någonstans här började jag svaja i mitt läsande, Arn-serien var till hälften läsvärd, till hälften rent pekoralistiskt skräp i motljus. Den läsvärda hälften handlar om Arn, det som jag efter ett tag var tvungen hoppa över försökte beskriva kvinnligt klosterliv och var fullständigt outhärdligt. Efter att ha plågat mig genom serien var jag tveksam till Tjuvarnas marknad, men klämde den eftersom det ju är så enkelt att läsa journalistprosa och går så fort! Den var lite smårolig, men precis som i Arn-serien lyser författarens stora Akilles-häl igenom: han kan inte skriva om kvinnor på ett trovärdigt sätt.  Kärleken — eller vad det ska kallas — mellan gestalterna Tanguy och Johnsén är obegriplig.

Paus tills för något år sedan då jag avverkade Madame Terror och Brobyggarna. Roligt igen, vapenfetischismen florerar och herr Guillou sitter och fantiserar vid sin skrivmaskin med pekfingervals på ett lätt igenkännligt sätt. Den förra är också intressant eftersom den högst sannolikt refuserats av samtliga förlag om den skrivits av en debutant. Lyckligtvis har Guillou eget förlag.

Således, eftersom jag tålde Brobyggarna, tog jag över en arbetskamrats bibliotekslån av Dandy. Han hade ”klämt den” på ett par dar och jag trodde jag skulle göra sammaledes. Men det var fan vad det var segt!!! Men jag gav inte upp, tänkt att poängen kommer väl snart? Men det var som tuggummi, jag tvingades be min kamrat låna om boken för att slippa avgifter.  Boken saknar både dispositioner och idéer, vapenfetischismen lyser med sin frånvaro, homoerotiken är beskriven som på drottning Victorias tid och vältrandet i den brittiska överklassens later tillför ingenting som man inte redan sett i Upstairs Downstairs eller Downton Abbey eller Brideshead Revisited. Namnsläppandet av Bloomsburygruppen är outhärdligt liksom att en herre vid förnamn Winston flimrar förbi i Afrika. Vidare fungerar inte greppet med historiens vingslag inom konsten och inte heller att för många av figurerna tycks bli världsmästare på det mesta efter ganska kort övning. Man kan här tala om att Guillou verkligen har randat, förmodligen utan närmare planläggning. Alternativt börjar gubben bli gammal, liksom jag själv.

Nu är frågan om jag efter detta enorma bottennapp, det måste vara det överlägset sämsta Guillou skrivit, ska orka del tre. Nämligen Mellan rött och svart? Troligen tar jag fram det gamla lättläst-argumentet igen, men det måste nog gå något år tills jag förträngt den fullständigt usla och tidskonsumerande Dandy.

(Om du ser en annons nedan ber jag som vanligt om ursäkt för detta.)

Lämna en kommentar

Filed under Kultur och nöjen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s