Tag Archives: Olof Palme

Fler klavertramp från kulturparnassen

Den här gången är det den finliberalt ack så ömsinta Agneta Pleijel som här i DN ondgör sig över att Hue är bortglömt. Men inte på det sätt som min vänsterreptilhjärna uppfattar rubriken, utan eftersom just i Hue var NVA brutalt i sitt bekämpande av både det faktiska och påstådda medlöperiet. Pleijel har läst en bok av en Nha Ca som lyckades undkomma och flydde till (överraskning!) USA. Trots den uppenbara anekdotiska evidensen från Nha Ca drar Pleijel stora växlar på kommunismens tydligen inneboende ondska. Jag citerar:

Äldste sonen, tjugo år, lyckades 1988 ta sig till Sverige och kontakta den svenska Pennklubben. Dess dåvarande ordförande, Thomas von Vegesack, som också var vice president i Writer’s in Prison Committee, lyckades få hit hela familjen, med bistånd av Olof Palme och Ingvar Carlsson. Nha Ca skrev flera böcker här innan familjen emigrerade till Kalifornien (två barn stannade i Sverige). Jag efterträdde von Vegesack som Pennklubbens ordförande och lärde känna familjen och Nha Ca, vars bok om Hue det dröjde drygt 40 år innan jag kunnat läsa.

Förutom det plågsamma DN-knepet att här ge en sorts motbild till den gängse om USA-imperialismens uselhet lagom till 40-års-jubiléet, verkar det blivit fel i den undersökande verksamheten. Alternativt har både tryckfelsnisse och en praktikant som agerar spökskrivare varit framme.

Om man varit ordförande i en klubb bör man kunna stava till dess namn. Alltså PEN-klubben eller ännu bättre Svenska PEN. Men vad värre är, det tycks som att Olof Palme går igen, eftersom han enligt Pleijel medverkade till att “få hit hela familjen” 1988.

Man ska inte gnälla på folk för att de blir gamla och börjar bli sliriga, men kanske borde någon som inte är praktikant på DN ha kollat det här lite och rett ut det. Å andra sidan hade Jan Myrdal aldrig gjort sådana klavertramp, och han är avsevärt äldre.

 

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Kultur och nöjen, Politik

Läroplaner för grundskolan

Fick följande lista i tips av en kamrat, som i sin tur talat med en politiker. De senaste fyra läroplanerna har följande beteckningar och ansvarig minister:

  • Lgr69. Olof Palme (S)
  • Lgr80, Birgit Rodhe (FP)
  •  Lpo94, Beatrice Ask (M)
  • Lgr11, Jan Björklund (FP)

Enligt Björklund är alla problem sossarnas fel? Hur kan det i så fall komma sig att senaste (sista?) gången en socialdemokratisk minister var ansvarig för en läroplan skrev vi 1969? Förvisso tar det mycket lång tid innan borgerliga s.k. reformer slår igenom, på alla områden utom de livsnödvändiga skattesänkningarna. Men det här kräver ett trollerinummer av Arkelstens dignitet rörande historieförfalskning för att trolla bort. (Hokus, pokus…)

Den kanske hjälper om man byter namn på ministerposten till ecklesiastikminister, eftersom Palme var den siste som hade denna ministertitel? Ungefär som att döpa om arbetslöshet till “utanförskap”. Den titeln borde passa Björklund, han tror att skolan mår bäst av metoder som användes vid tiden för ecklesiastikdepartementets inrättande, d.v.s. 40-talet. Närmare bestämt 1840-talet. (Palme var dock utbildningsminister när han var ansvarig, departementet bytte namn 1967)

h/t signaturen A. Gramsci

Leave a comment

Filed under Skolan

Palme och proletären

Alltså Palme och jag. 🙂

Eller kanske Palme och Proletären. Alltså Palme och husorganet. Det senare har nedkommit med en artikel som har beröringspunkter med dels filmen Call girl, dels Palmedokumentären som nyligen visades på SVT, dels Sjöwall-Wahlöö och deras för oss äldre (sic!) välkända romaner om brott. Författare är Per Hellgren.

Jag har naturligtvis sett dokumentären, men har till viss del svårigheter att inse dess storhet. Min huvudsakliga kritik går ut på att figurer som Carl Bildt och Kjell-Olof Feldt alltför ensidigt får ge sina versioner av den tidens ideologiska frågor. En större dödgrävare för socialdemokratisk ideologi och sammanhållning är svårt att leta fram jämfört med den senare. Kanslihushögern personifierad i en fortfarande hopplöst egotrippad gubbe. Det är därför trevligt att läsa Proletärartikeln och hitta klarsynta citat från Sjöwall-Wahlöö, exempelvis rörande sosseriet:

Vår låtsassocialism lämnar oss alla halvtillfredsställda – tillfredsställda på låtsas. Den är falsk, inte minst så till vida att den målar fan på väggen i form av en privatkapitalism, som den själv gjort sig beroende av och verksamt understöder. Som den rent av ingått förbund med. Det är resultatet av detta förbund vi varje dag känner inom oss. Socialdemokrati är ingen ideologi – den leder inte, den förleder.

Hellgren skriver vidare, rörande nedläggningen av Folket i Bild:

Försäljningen kan därmed lätt betraktas som en analogi över socialdemokratins handlande i stort; implementerandet av en nedbrytande samförståndsanda mellan stat och kapital med nivellerande (kulturella) effekter på den arbetande klassens individer.

Socialdemokratins pisshumanister leds nu av den fege klassamarbetaren Löfven, en före detta metallare, vilket är det fack som gått i fronten för nivelleringen av den arbetande klassens individer. (Metall har alltid ansett sig som lite “förnämare”, eftersom de är viktiga för den kapitalistiska exportindustrin). Förvisso var också Palme en klassamarbetande partiordförande, men skillnaden med dagens mössa i handen är ändå tydlig.

Dokumentären har naturligtvis gett upphov till mängder av artiklar, recensioner och allmänna tyckmyckenheter. Det mesta är från gamla revanschister på högerkanten, men en del är intressant, exempelvis Greiders påpekande att man kan fråga sig var den s.k. “rörelsen” och arbetarna finns. De är i alla fall inte presenterade som tyckande individer, till skillnad från kanslihushögern, Wallenberg-högern (Bildt) och tokhögern. (Diverse barndomskamrater och småföretagare.) Lustigt nog finns det mesta av det läsvärda i lätt-sosse-tidningen Aftonbladet.

Länkar:

Proletärenartikeln

Greider i Aftonbladet

Östberg i Aftonbladet

Linderborg i Aftonbladet (sidospår, men delvis vad jag alltid själv sagt om Sjöwall-Wahlöö)

 

 

1 Comment

Filed under Kultur och nöjen, Politik