Guillou och fakta

Gubben börjar bli gammal. Guillou, alltså, inte jag! Enligt devisen att avsluta vad man påbörjat genomlider jag nu den urusla tredje delen av författarens serie om nittonhundratalet. Guillou har tidigare tydligen gjort sig känd för god research, men han verkar nu helt glömt bort detta. I denna tredje del, Mellan rött och svart, tröskar han sig genom mellankrigstiden och den gryende nazismen, antagligen ivrig komma till poängen i del fyra med Andra världskriget.

Jag gillar Guillou, vilket återigen erkännes. Förvisso är det också en skönlitterär författares privilegium att hitta på precis vad fan han vill. Visst är det helt OK att Guillou låter sina norskättade huvudpersoner i det förmögna Berlin frottera sig med kulturpersonligheter i vardande som Döblin och Brecht. Men det borde finnas gränser för vilka dumheter man hittar på om dessa personer och ändå går från verket med äran i behåll.

Såldes skriver Guillou om en viss ”Alfred”, som inte kan vara någon annan än Döblin, att denne var militärläkare under första världskriget. Riktigt. Men han låter också Alfred fundera över krigets elände genom att påstå att han utförde åtta benamputationer per dag i fyra år, vilket i boken summeras till ca 10 000 amputationer. Merparten av dessa amputationer tycks ha kommit från striderna vid Verdun. Han skriver vidare att Alfred var förlagd i Elsass.

Käre herr Guillou! Alfred Döblin tillbringade enligt tyska wiki, alltså en jämförelsevis pålitlig källa jämfört med den svenska, kriget i Saargemünd. Denna stad ligger i Lothringen, eftersom det nu tillhör Frankrike korrektare Lorraine. Han tjänstgjorde därstädes på ett Seuchtenlazarett, vilket ungefär är epidemisjukhus. Staden ligger 150 km från Verdun. Varför i helvete den tyska krigsorganisationen skulle skicka sårade från Verdun för benamputationer 15 mil till ett epidemisjukhus undandrar sig min bedömning. Troligen det dåvarande tyska överkommandots och Alfred Döblins också. Med lite bättre koll hade Guillou i stället kunnat fantisera om offren i spanska sjukan i slutet av kriget, samt övriga epidemier som härjade bland soldaterna på båda sidor.

Det är tråkigt att hänga upp sig på sånt här, jag vet. Men jag kan inte låta bli när det inte känns rätt. Ungefär som att illusionen försvinner i många USA-filmer när idioterna som gör filmen till varje pris måste låta kraschade bilar explodera som om hela kofferten var fylld med sprängämnen.

Lämna en kommentar

Filed under Historia, Kultur och nöjen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s