Mandela

Borgerligheten, givetvis framförallt de historiskt ohistoriska moderaterna, slår knut på sig själva i försöken att sola sig i glansen  av en stor statsman. I varje dum ungmoderats ögon ser man tydligt en osäkerhet rörande Mandela och Sydafrika. Bakom den välkammade fasaden lyser det igenom: “Hjäälp, jag FATTAR INTE det här!”

En som har fattat är Kajsa Ekis Ekman som lyckats bli publicerad i den malligaste morgontidningen. Hon tar med avstamp i “problemet” Mandela itu med den uppenbara beröringsskräck rörande våld som präglar den skitnödiga konsensuskultureliten. Ett utdrag:

Vad vi bevittnar ända sedan apartheids fall är en global neutraliseringsprocess av Nelson Mandelas person. I valet mellan att kallas terrorist och pacifist är det senare naturligtvis att föredra, men det hela visar ändå på något intressant. Nämligen att stora ledare alltid måste förknippas med icke-våld. Detta för att kunna bekräfta en av det västerländska samhällets största lögner: att vi är emot våld. Av någon anledning tror vi benhårt på detta. Man hör det gång på gång, alltid i samma högstämda ton: ”Våld i alla dess former måste alltid fördömas”, ”våld löser inga problem” och så vidare. Bara den senaste månaden har fraserna förekommit i minst tre svenska debatter, och beröringsskräcken är så stark att bara någon sjunger om att slåss, eller är Facebookvän med någon som slåss, då ska personen undvikas och uteslutas från alla sammanhang. Symboliska avståndstaganden från verbalt våld är återkommande, nästan rituella inslag i vår kultur, där vi befäster vår övertygelse att vi är ett fredligt samhälle.

En utomjording skulle bli mycket förbryllad över detta, eftersom det är uppenbart att vår civilisation är fullkomligt genomsyrad av våld. Att vi upprätthåller våra gränser med våld, förser oss med bensin med hjälp av storskaliga invasioner (dit vårt land levererar vapnen), och att våra bäst säljande böcker, filmer och dataspel är de som kretsar kring våld. Få, om någon, politiker eller tänkare i väst är pacifist på allvar.

Eftersom jag (tror jag) inte är  utomjording är jag inte förbryllad. Det gäller att vinna! Segrande terrorism har en osviklig tendens  att förvandlas till något annat. Exempelvis är den s.k. tebjudningen i Boston  1773 ett ypperligt exempel på hur ett lyckat attentat mot av ett parlament fattat beslut i efterhand höjs till skyarna. Ett annat mer närliggande exempel är hur terroristen Menachem Begin 32 år efter bombningen av King David Hotel fick Nobels Fredspris. (1978. Ja, jag vet att norrmännen är galna och inte kan läsa skriven text ur ett testamente.)

Det Nya Arbetarpartiets vackra och vita representanter vrider sig som fula gulaktiga larver på min metkrok i sina försök att mandelisera sina mörka åsikter. Det hade varit roligt om det inte vore för att röstboskapen kanske går på det.

(Den korrekta benämning på fluglarver är inte maggots. På skånska heter det pådingar och ingenting annat.)

(Beklagar all eventuell nedanstående reklam.)

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Politik

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s