Varubrist i kapitalismen?

Viktigpettrarna inom ekonomisk kvasivetenskap brukade på sjuttio- och åttiotalen ondgöra sig över de planekonomiska systemen. Det förelåg enligt viktigpettrarna varubrist, vilket tydligt kunde detekteras av köerna vid restauranger och diverse butiker. (Uppenbarligen råder det alltså numera varubrist vid exempelvis Stureplan, men det tycks vara helt i sin ordning…)

Nåväl, ibland är det trevligt med nostalgi och när man hamnar i köer och konfronteras med obegripliga knappheter i den av mjölk och honung flödande kapitalismen är det lätt att drömma sig tillbaka. Ett sådant tillfälle var häromdagen, när en kamrat och jag besökte ett lundensiskt utskänkningsställe, beläget i ett område där det arbetar såkallat kreativa människor. Han författade därefter följande lilla kåseri, vilket jag med glädje återger nedan. Det är jag som är ”mentorn”.

Idag åt min mentor och jag lunch på en restaurang på Medicon Village i Lund.

Först 15 minuter kö till kassan, där en person tar mina pengar, och en annan person ger mig ett kvitto och en kupong. Den varianten har jag inte sett sedan DDR 1989, hihi. Det fanns även en VIP-kö för förtjänta funktionärer och apparatchiks. Det gick inte att få reda hur man kommer i åtnjutande av köförmånerna.

Därefter följde en ny kö till fyra diskar med lika många maträtter. Starkt sammanfattat kan man kalla maträtterna ”äcklig maträtt 1-3” och ”god maträtt 4”. Föga förvånande så formades en enorm kö framför disken med den goda maten. Bemanningen ändrades dock ej – två servitörer per disk, precis som plankommissionen beslutat i senaste femårsplanen. Min mentor och jag skrattar högt åt detta bisarra skådespel och ser oss omkring för att få medhåll från våra olycksbröder i matkön. Ingen annan reagerar. De verkar…vana…?

De två olyckliga servitörerna ropar argt till sina sex kollegor att de skall upphöra med sin beredskap vid de totalt ointressanta och parodiskt folktomma matstationerna för att istället ägna sig åt den enorma kön av apatiska innovatörer. De får endast tomma blickar och gapande munnar till svar.

En kvinna bakom oss i kön skriker gällt att hon är VIP, och ställer sig sedan helt sonika före oss i kön. Varken jag eller vår mentor protesterar, vi är alldeles för upptagna av vad som överraskande utvecklats till en antropologisk studie. Fnissande tar vi äntligen emot vår mat medan vi utbyter anekdoter om resor i det tidiga 80-talets Polen och DDR med köer, obegripliga affärsmodeller, varubrist och apatiska kunder. Allt detta kunde vi alltså beskåda hos Inspira idag – en tidsresa.

Men det är inte slut än. Efter totalt 30 minuter i kö finner vi att det är en riktigt lång kö till…vattnet. Vi tvingas konstatera att vi måste avstå vatten för att hinna äta vår mat innan lunchpausen är slut. Vi rusar ut ur restaurangen och passerar med svårighet en tre meter hög gränsbarriär av stål inkl bommar och taggtråd (!) som stänger ute omvärlden från restaurangområdet. Upplevelsen är total – endast arga schäferskall, sökarljus och nitiska gränstrupper saknas.

Restaurangen får fyra traktoristmedaljer av tio i betyg. Maten var inte värd 70 spänn, men upplevelsen – ett slags levande performancekonstverk med psykedeliska inslag – var värd varenda rubel.

Skrivet av en man som för alltför länge sedan var en yngling och använde nicket gALniNg. Ganska roligt, men så har jag också lärt honom nästan allt han kan, utom consociational democracy, det har han lärt sig av Anders Sannerstedt.🙂

Han har en del poänger här, det enda som saknades var brölet från små tvåtaktare ute på gatan. Särskilt intressant är detta med vattnet. Den kreativa medelklassen står med sina brickor i händerna och köar till två vattenposter. Olyckligtvis måste man välja mellan vatten med och utan kolsyra. Denna valfrihetens förbannelse gör medelklasstöntarna fullständigt förvirrade och häller bromsolja i deras kreativa hjärnor. Kolsyra/naturell? Expressen/Aftonbladet? Ställda inför detta livsavgörande val börjar man tydligen fundera djupt på vad dietisten och samtalsterapeuten och psykologen sade senast om vikten av att få i sig just rätt typ av vatten. Dessa djupa funderingar påbörjas dessutom inte medan man köar, utan först när det är dags att fylla på glaset.

Inte konstigt Astra flyttade.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur och nöjen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s