Vallokomotiv

Ordet vallokomotiv var under min barndom och ungdom inte något som jag hörde användas lite hipp som happ och rörande politiker i allmänhet. Ordet var reserverat för en enda person: Gunnar Sträng. Karln verkade outtröttlig och hade milt uttryckt båda händerna och båda fötterna kraftigt nedkörda i det socialdemokratiska folkhavet.

Sedan Sträng lämnade har (S) förtvivlat letat  efter en motsvarande person, någon som när valrörelsen startar gör att alla känner att här gäller det att köra hårt om man ska kunna matcha högerns propagandamiljoner. Men man har än så länge inte lyckats.

Nu verkar (S) i stället satsa på motsatsen, låt mig kalla dem valsänken. För en stor del av väljarkåren lär Magdalena Andersson räknas hit, efter denna i bästa fall ogenomtänkta lilla programförklaring i högerns flaggskepp SvD. Följande har redan citerats flitigt annorstädes, men jag kan ändå inte låta bli:

Vår vision är tydlig: Varenda ung kvinna eller man ska få känna känslan av en klocka som ringer vid 6-tiden när det fortfarande är becksvart ute. De ska hälla i sig en kopp kaffe och traska iväg mot en arbetsplats eller ett lärosäte som väntar på dem. Det kan kännas beskt – men vårt budskap till Sveriges ungdomar är enkelt: Vi står för en jobbigare morgon – men ett bättre liv.

Haha! En sosse som inte fattat ett barr, utan köper högerns mantra om ”utanförskapet” med hull och hår. Arbetslägret Sverige i högerns version skiljer sig allt mindre från Ivan Denisovitjs vardag. Hur har nu Andersson hamnat i den här galna tunnan? Man misstänker genast medelklassbakgrund och fingret i luften för att göra politisk karriär, och tydligen blåste vinden in henne i vad som fordom var ett arbetarparti?

Bakgrunden är svår att få korn på, finns ej på wiki eller på sossehemsidan. Emellertid framgår att hon studerat på Wallenbergs dagis, alltså Handelshögskolan i Stockholm, samt att hon därstädes hoppat av sin forskarutbildning (gick väl upp för sent, gillade inte kaffe?). Vidare är tydligen Andersson gift med en herre vid namn Rickard Friberg, verksam som professor vid samma lärosäte. Han är dessutom inte vilken professor som helst, utan  ”the Jacob Wallenberg professor of economics” (min kursiv). Man ser framför sig hur de unga tu hade en romans under studietiden och drack te när de hängde över verk av Friedman och Samuelson. Jag kan ha fel där, har ju det ibland (!), men i vilket fall verkar ekonomin inte leda till gräl vid köksbordet, varken den privata eller den politiska.

Var hittar (S) dessa ”ekonomer”? Det slår mig jag hört något på radio, det var ett fruntimmer som spelade musik och pratade om sin ungdom i Uppsala… Hmm… Justdetja! Det var när jag körde bil på väg till sjukgymnasten, mödosamt letande i det gamla minnet och på nätet ger vid handen att det faktiskt var det av mig på annan plats i bloggen dissade ”Sommar” i P1. Alltså, Katrine Kielos, fredag 16 augusti. Ungefär 52 minuter in i programmet säger hon:

Laboremus heter den anrika studentklubben vid Uppsala universitet som har fostrat allt från Kjell-Olof Feldt till Tomas Östros och Magdalena Andersson. Vid närmare eftertanke är kanske språnget mellan dessa tre gestalter inte gigantiskt, men ni förstår vad jag menar?

Jag förstår. Tror jag. Laboremus är en gökunge som producerar högerekonomer rakt in i sossevärmen, vilka sedan mumlar obegripligheter om politisk ekonomi, mumlandet uppfattas som verklighetsfrånvänt av alla arbetare, vilka i stället röstar på högern för att få lägre skatt.

Dessvärre kommer borgarna att vinna valet 2014. Dels eftersom kapitalisterna pumpar in pengar i högerns kampanjmaskineri, men också för att det gamla (S) inte har fattat att man inte kan vinna arbetarväljare med borgerlig ekonomisk retorik. Ett utmärkt sätt att på lång sikt råda bot på det senare missförhållandet verkar vara att lägga ner den uppenbarligen misslyckade ”plantskolan” Laboremus. Jag menar, vem önskar flera Feldt, Östros och Andersson? VILL sossarna INTE vinna val?

Vid genomläsning av ovanstående stycke inser jag att jag har ett problem när jag skriver ”gamla (S)”? Det finns numera några högermän som kallar sig ”Nya Moderaterna”, obegripligt vad förnyelsen består i annat än möjligen skickligare propaganda. Således är det dags för en omdöpning av (S), jag föreslår ”Nya Socialdemokraterna”. Därmed är det inte det gamla (S) som inte fattar, utan det nya (S). Ni vet, de där som inte vinner några val…

6 kommentarer

Filed under Politik, Politisk ekonomi

6 responses to “Vallokomotiv

  1. Pingback: barnilsson om socialdemokratiska valsänken | LARS P. SYLL

  2. Hej, hittade dig via Lars P Sylls blogg. En reflexion: i ärlighetens namn måste man väl säga att Sträng tappade greppet på slutet när han umgåtts för mycket med direktörer och för lite med vanliga knegare. Strejkvågen omkring 1970 visade på ett missnöje som han inte verkade ha förstått. Men den otroliga urartning som skett i socialdemokraternas ledning de senaste 20-30 åren, den är ju … skall vi säga: otrolig!

    • Jag var förvisso ung på den tiden, men redan kraftigt vänstervriden, och min avsikt var inte att överskatta Sträng politiskt. Strejkerna kom som en överraskning i den s.k. rörelsen inte bara för Sträng, och min poäng med att ta upp honom är bara ordet vallokomotiv. När det var dags för val och Sträng marscherade, fick man känslan av en obändig kraft med en inriktning som definitivt inte var småborgerlig. Jag har också ett minne av att Feldt var en av dem som manövrerade ut Sträng ungefär tidigt åttiotal, varefter det var fritt fram för ekonomer av ”Laboremus”-typ, vilket i sin tur kanske är bra för Strängs eftermäle. Men den historien kan Pålsson Syll bättre än jag.

      Rörande urartningen tror jag vi är överens.

      • Då kanske du minns slagordet ”Gunnar Strääääng, kapitalets drääääng”! I samband med det olyckliga mellanöls-experimentet blev det en modifiering till ”ölkapitalets dräng!”

      • Nej, men jag minns den ganska vanliga ”Palme och Geijer, Nixons lakejer”, samt en del andra där personnamn inte ingår. Det påstås att den ersatte ”Palme och Geijer, Lyndons lakejer”. Det är i så fall lite skumt, eftersom Palme på Lyndons tid inte var partiordförande. Med Geijer trodde jag alltid man avsåg Arne Geijer, men är numera osäker. Dessvärre blev det heller aldrig något ”Palme och Geijer, Fords lakejer”, och jag har alltid undrat varför eftersom Vietnam-kriget faktiskt inte tog slut förrän 1975.

  3. Urversionen var ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer”. Erlander och Arne.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s