Jag kan börja med att beklaga att jag inte hinner blogga så mycket, till mina fåtaliga läsares förtvivlan. Dels är det för en gångs skull väldigt stimmigt på jobbet och den gamle kommunisten orkar inte så mycket på kvällarna. Dels har jag som framgår av sidopanelen tröskat mig genom professor Perssons senaste skröna om Bäckström och den undre världen. Tog väl en vecka, trots att professorn är lättläst och jag numera är “modern” och använder e-bok-läsare i stället för gammaldags pappersbok.
Professor Persson har i “Den sanna historien om Pinocchios näsa” presterat ungefär som vanligt, vilket leder till en del igenkännande garv från oss i någorlunda samma ålder som är trötta på den nya tidens ytliga manifestationer. Men det är några saker som stör mig, och med risk för att upprepa det som stått i recensioner i borgarpressen kommer invändningarna nedan.
- Bäckström. Denne utomordentligt grisige poliskarikatyr har fått för mycket av professorns egna (?) gubbsjuka den här gången. Dessvärre verkar den s.k. Supersalamin ha blivit en sådan på riktigt, vilket kanske roar den delen av befolkningen som identifierar sig med Bäckström. I föregående böcker var instrumentet i fråga endast “super” i Bäckströms egen fantasi. Det är alldeles för mycket Supersalami, det blir tröttsamt.
- Dialogen. Är det verkligen rimligt att repliken “Jag hör vad du säger” används så högfrekvent av så många? Det är en replik som Persson själv använder gärna, men jag visste inte att den var i allmänt bruk inom poliskår, rättsväsende och den undre världen. Kanske ser folk upp till G.W. till denna milda grad i Kungliga Hufvudstaden och i så fall ber jag om ursäkt.
Nåväl, det är roligt i alla fall, trots Bäckströms sexism. Jag kan vidare inte låta bli att ta till mig en del av G.W.:s/Bäckströms ordförråd och har blivit särskilt förtjust i “attackflata”, det är så absurt att det är kul.
barnilsson 