Länksamling Almedalskritik

Jag har semester och beklagar att jag inte skrivit på ett tag, men jag blev så in i helvete trött på idioterna som åker till Almedalen och dillar om att det är fint och demokratiskt. Jag höll på att spy varje gång jag öppnade burken,  en tidning eller satte på radion under den här tiden. Nu är cirkusen äntligen över och jag försöker undvika depression rörande eländet genom att hitta likasinnade. Till min ganska stora förvåning är det högerns flaggskepp SvD som inte bara pliktskyldigast har ”en galen krönikör” för balansens skull, utan har ett antal skribenter som på allvar ser kejsaren naken. Jag kan inte riktigt genomskåda  SvD:s motiv här, utan nöjer mig med textmassan.

Först ut ett utdrag ur Maria Wendts Almedalen – ett nationalromantiskt spektakel:

Ett problem med detta gemenskapande är att det borgar för en tämligen reaktionär politisk diskussion. I ljuset av att Sverige framstår som i många stycken föredömligt och harmoniskt, blir det svårt både att formulera, och att skapa legitimitet kring, radikala och kritiska politiska perspektiv. Tanken att den nationella gemenskapen bygger på uteslutning av de andra, de som inte tillhör ”oss”, och kanske rent av döljer konflikter och ojämlikhet inom nationen, blir svår att tänka. När samtidigt själva demokratin sammankopplas med nationen, med svensk historia och kultur, innebär detta också i sin förlängning att det som framstår som ”icke-svenskt” utestängs från, eller rent av framstår som ett hot mot, demokratin. Steget mellan ett till synes så oskyldigt och sommarmysigt nationellt gemenskapande som i Almedalen, och en mer aggressiv främlingsfientlig nationalism är därför inte så stort som man kanske vill tro.

Som medborgare får vi sällan, den massiva mediebevakningen av Almedalsveckan till trots, tillgång till en mer djupgående politisk diskussion eller debatt om viktiga samhällsproblem och konflikter. I stället erbjuds ”vi svenskar” att under politikerveckan bli delaktiga i och njuta av den ljusa nationella gemenskapen, något som uppenbarligen utövar en mycket stark lockelse. Men nog liknar det vi får mer ett nationalistiskt spektakel, än ett demokratiskt ideal. Och ur ett medborgarperspektiv förefaller mediernas ständiga nya rekordsatsningar under politikerveckan som ett våldsamt slöseri med pengar och resurser.

[...] Kanske är det dags att flytta politikerveckan från den nationella fantasins sommargotland. Varför inte förlägga den i november, på någon mindre insmickrande plats – Landskrona kanske? Flen? Och i stället för att ge varje riksdagsparti sin egen dag, kunde inte de politiska ödesfrågorna få stå i centrum? Sju dagar, ett politiskt problem per dag – som alla diskuterar, debatterar och försöker hitta lösningar på. Kanske skulle vi då kunna närma oss ett politiskt samtal värt namnet.

Hmm, Landskrona i  november. Intressant, undrar hur det går med Gärdet-eliten och Expressens fisliberaler och rosévinet i så fall.

Näste klarsynte i SvD är Soran Ismail med Almedalsveckan hotar demokratin:

En fest för demokratin. En spännande arena för samtal. Supervalårets hetaste vecka. Nej, det här är ryggdunkarnas och de osunda relationernas högborg. Det finns faktiskt något lite lätt vidrigt i att alla ska vara vänner och umgås, och senare granska och kritisera varandra. Kan man verkligen vara benhårda meningsmotståndare i riksdagen veckan efter att man stått och skålat på Donners Brunn? Jag är övertygad om motsatsen.

Det är något väldigt obehagligt med minglandet mellan journalister och politiska opponenter. Moderater står och dj:ar med Socialdemokrater. Aftonbladet poddar tillsammans med Expressen. Inga kritiska frågor, utan bara för att hylla varandra. I samma takt som olika ledarskribenter och politiska tyckare skålar ihop så blir deras texter gentemot varandra mer och mer uddlösa.

[...]

Men som vanligt ska jag inte bara klaga och gnälla, utan också komma med ett förslag till förbättring. Flytta Almedalsveckan. Till februari. Om inte det går så till en plats där ingen vill vara. Kanske Kumla? Det ska vara förbud mot alkohol i allmänhet och rosé i synnerhet. Ingen får ha mingelfester och absolut ingen får ta selfies med andra ”opinionsbildare”. Inte ens Niklas Svensson.

Vi får mindre valfläsk och hårdare debatter. Vassare granskningar och tydligare skillnader. För jag tror verkligen att det här måste få ett stopp. Annars är det inte bara extremismen som hotar vår demokrati. Utan även nepotismen.

Hmm, Kumla i februari. Har fördelen att det finns ett fängelse redan, samt att det är möjligt för journalisteliten att ta sig dit nästan lika enkelt som till Gotland. Rosé måste gå att ordna där också?

Slutligen länkar och citat från tre artiklar som i huvudsak behandlar att det ”findemokratiska” jippot är ett paradis endast för svennar, verkar det som. Dessutom för  svennar med pengar, jippot är inte gratis. Eller beror problemen på att den repressiva apparaten är fixerad vid utseende när man bedömer riskerna för terrorattacker eller ”odemokratiska” störningar? Svd har gjort ”misstaget” att skicka en ”invandrare” vid namn Negra Efendić, vilket lett till hennes artikel rörande problemen med att sticka ut:

Du ser inte ut som en journalist”. Det var förklaringen till varför polisen krävde att jag legitimerade mig i Almedalen efter statsminister Fredrik Reinfeldts tal.

Jag frågade vad hon menade, hon sa att jag inte hade några kameror på mig. Det hade inte alla kollegor på plats heller men det var bara mig polisen gick fram till, bad om leg och skrev ner mina uppgifter.

Jag frågade om hon inte skulle kontrollera de andra journalisterna på plats, hon sa att det inte behövdes.

[...]

Men det är inte första gången det händer. Nio gånger av tio gånger blir jag ”slumpvist utvald” för kontroll på flygplatsen. När jag förra året stod i publikhavet i Almedalen inför Fredrik Reinfeldts tal kom en civilklädd polis fram till mig och började ställa frågor. Jag undrade varför han inte gick och snackade med nazisterna som stod i en klunga fem meter bort. Polisen hade koll på dem, sa han.

Men jag gav mig inte och ville ha en förklaring. Jag stod med block och penna i en t-shirt och jeans. Vad var det i mitt utseende eller beteende som gjorde att polisen blev misstänksam?

”Du såg så arg ut”, sa han till slut.

Tss, man ska inte underskatta svennepolisens ”klarsyn”. Eller?

Hoppar till ETC, tema sticka ut, med Nabila Abdul Fattahs ledare Almedalen – ett demokratiskt fiasko:

Vi satt på fredagen på ett seminarium som separatistiska antirasistska nätverket Rummet anordnade. Vi skulle utvärdera Almedalsveckan ur ett antirasistiskt perspektiv. De flesta i publiken var rasifierade. Utvärderingen av veckan ”som visar vilket demokratiskt samhälle vi har”, enligt rikspolischefen, dränktes i tårar. Både från panelen och publiken. På den platsen där demokratin hyllas kände vi oss demokratilösa.

Till slut ett litet, för journalisteliten som kramar Almedalen naturligtvis ointressant, inlägg i ETC. Från några som var inbjudna för att representera de s.k. förorterna:

Därför är det ironiskt och nästan förolämpande att höra politiker tala om hur tillgängligt Almedalen har blivit. Senast i fredags skrev en politiker från Botkyrka att Almedalen ”är en demokratisk plats, gratis och öppen för alla.”

Öppen för alla? Gratis? Kanske i teorin. För oss som inte delar hens verklighet (eller politikerinkomst) är Almedalen en avlägsen plats där makthavare och opinionsbildare träffas för att diskutera de viktigaste frågorna i landet just nu. Resan dit är inte gratis, inte heller boendet. Almedalen är fortfarande en klassfråga. (min kursiv)

Sammanfattningsvis är alltså jippot nationalromantiskt, odemokratiskt, bevakat av fördomsfull polismakt, kraftigt riggat för medelklass och en fyllefest dit man inte kan åka om man inte har gott om pengar eller om någon annan betalar.

Det är väl inget att göra åt 2015, eftersom alla redaktioner redan bokat både rosé-catering och rum? Men 2016 i Landskrona?

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Skendemokratin i Almedalen

Almedalen? BAH! Som jag skrivit tidigare är det ett löjligt marknadsgyckel under täckmantel av s.k. demokratisk samverkan mellan p0litiker och medier. År efter år lägger Aftonbladet ut någon typ av kritisk artikel för att hålla ryggen fri, men likförbannat skickas det journalister dit för att ”bevaka” huruvida Calle Bildt är discjockey eller inte. Till och med husorganet  ETC måste sticka sina fina fingrar i syltburken. ”Alla är ju där, alltså måste vi också dit”, tycks vara mottot. Hopplöst att skattepengar går till sådant här, d.v.s. gratis semester åt politiker och lobbyister som påstås ”jobba” för att sätta kommunerna på ”kartan”.

Den pliktskyldiga självkritiken i årets Aftonbladet är emellertid väldigt rolig, signerad Martin Aagård. Han blandar in Sveriges troligen genom tiderna sämste journalist, den grötmyndige moralisten Siwert Öholm, i Almedalssoppan. Artikeln finns här. Ett träffande utdrag:

Den allra sista tanke som slår en i Almedalen är att journalistiken skulle vara hotad.

I presscentret är koncentrationen av liberala ledarskribenter nästan högre än halten rosévinsurin i Visbys avloppsvatten [och] vart man vänder sig stöter man på en Expressenreporter.

Lägg ner spektaklet eller ge fan i att använda skattepengar till det. Lägg även ner Krigsmakten, den som påstås icke kunna försvara Gotland mot en angripare, sannolikt från yttre rymden eftersom det inte finns något realpolitiskt hot mot varken Gotland eller den bananmonarki jag skäms för att tillhöra.

Lämna en kommentar

Filed under Massmedier, Politik

Feminism uppåt väggarna eller en rak vänster

Rubriken är titeln på ett verk som utkommer i dagarna. Inför denna publicering skickar min kamrat Joachim ut nedanstående kungörelse, eller vad man ska kalla det:

Vi upplever en feministisk vår, sägs det. Den, och i synnerhet de medelklassfeministiska varianter som gör sig breda på kultursidor och i den s.k. nyhetsbevakningen, är i stor utsträckning en medial produkt. För att journalister ska fullgöra sitt uppdrag, och kritiskt granska ideologiska och politiska fenomen, måste de alltså också granska sig själva och sina uppdragsgivare. Det tar uppenbarligen emot. Det stora flertalet samhällsvetenskapliga forskare vågar inte inte ta i frågan.

Men det finns ett akut behov av en grundläggande diskussion om den feministiska ideologin, inbegripet ett ifrågasättande av några av dess grova förenklingar, rigida tankefigurer och samhälleliga funktion. Har (medelklass)feminismen löpt amok? Skymmer den andra och långt viktigare politiska frågor?

Min hustru, Renée Tunbjer Retzlaff, som säger sig inte ha något att förlora, har haft modet att ta ett steg för att starta en sådan diskussion. Den form hon har valt är pamflettens. Hon varvar där allmänrelevanta personliga erfarenheter med statistiska hårddata och spefulla kommentarer om medelklassens livsformer med skarpa sociologiska analyser. Allt ur ett genuint vänsterperspektiv, där de stora politiska frågorna aldrig får lämnas ur synfältet. Kvickt, underhållande, tankeväckande.

Pamfletten kan beställas som pod-bok (print on demand) för 100 spänn från förlaget Arx:

http://www.arxforlag.se/shop-19211957#

Eller som e-bok på Bokrondellen och strax också på Adlibris och Bokus.

Du som inte har satt kaffet i vrångstrupen kanske vill sprida denna information vidare, så att detta försök inte bara tigs ihjäl och diskussionen kan börja på allvar?

Vänligen

Joachim

Observera att detta är REKLAM, en reklam som jag för en gångs skull inte skäms för att återge på min sida. Jag har i all blygsamhet bidragit med korrekturläsning och lyckades  under läsandet, förutom det delvis lustfyllda felfinnandet, även tillgodogöra mig en del av innehållet. Jag tvekade huruvida jag skulle kalla detta en pamflett, eftersom ordet har en hos vissa negativ klang, men författaren har löst det problemet själv. Det jag gillar mest i pamfletten är attacken på de självgoda medelklassfeministiska karriäristerna och deras totala avsaknad av perspektiv utanför den egna klassen. Jag brukar själv säga att det bästa sättet att hjälpa kvinnor som har det svårt är att minska klassklyftorna. Oftast passar den galoschen inte karriärkvinnan, vars enda tanke tycks vara hur synd om henne det är personligen jämfört med de privilegierade männen från hennes egen klass. Viktigaste samhällsfrågan tycks i linje med det, något inskränkta, tänkandet vara att det ska vara könsfördelning 50/50 i börsnoterade bolagsstyrelser. Någon sorts nedsippringseffekt, rakt av snodd från den neoklassiska ekonomins förvirrade modellvärld, antas alltså lösa jämställdhetsproblemet?

Renée Tunbjer Retzlaff har emellertid inte gått på den lätte, och har dessutom orkat skriva ner sin kritik. Det är kraftiga hugg med macheten genom den småborgerliga föreställningsvärld som är genusteorins favorittassemarker. För den som känner en längtan att verbalt slakta ner uppnästa borgerliga ”feminister” under en tebjudning rekommenderar jag ett inköp.

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur och nöjen, Politik

Fas 3

Slölyssnade just på nollorna i public service, bildmediet. Var visst någon typ av borgerligt färgade nyheter om Fas 3, bland annat att det har bytt namn i Orwellsk anda, heter numera Sysselsättningsfasen. Verkligheten överträffar dikten.

Nej, jag är inte riktigt där än. Men jag vet inte, det vore kanske intressant att före Fas 3 få möjligheten att träffa en s.k. jobb-coach i låt säga 28-årsåldern. (Mina nuvarande arbetskamrater ser detta som ett väldigt lustigt scenario,  av oklar anledning…).

Den enda tanken jag har just nu är hur det kan ha gått så långt att det är allmänt erkänt att man tvingar folk att arbeta. Jag menar, borgerligheten och de fina fisliberalerna var väl alltid synnerligen  kritiska till de arbetsläger och den arbetsplikt som fanns i planekonomier, enkannerligen östblocket. I dag sitter vi i Sverige i allt väsentligt med arbetsläger, d.v.s. Fas 3. Skillnaden är bara den att i Sovjetunionen med flera stater tvingade man folk som var arbetsföra att arbeta. Här tvingar vi folk som  inte är arbetsföra.

Liberal humanism i all sin glans. Vi måste undvika Utanförskapet. Det måste vi.

Lämna en kommentar

Filed under Jobbet, Massmedier, Politik

FP i takt med tiden

Jag följer naturligtvis inte den fjantiga EU-parlamentsvalsdebatten, eftersom EU-parlamentet är ett skendemokratiskt skynke som hålls upp av kapitalistsvinen för att inbilla folk att de har  något inflytande. Eftersom Folkpartiet börjar på ordet ”folk” (oklart varför, eftersom det är ett elitistiskt parti) har de naturligtvis tänkt hjälpa till att förvilla just folk. Alltså slår de kloka folkpartisterna sina huven (?) samman och tänker riktigt klart, skarpt och nytt. Man kommer fram till detta. (länk till GP)

Nej till rysk gas och behålla kärnkraften! Men jag gissar att Saudi-olja och skiffergas från USA går bra? Liksom kärnkraft, billigt och bra och som det visat sig historiskt helt oproblematiskt.

Man kan konstatera att FP är hypermodernt. Ryssfobi från  1700-talet, skolpolitik från 1800-talet, energipolitik från 1900-talet (första halvan)  och EU-politik från 1990-talet.

Varför åker inte FP också ur riksdagen till hösten? Det enda rimliga svaret ligger i att för den inbitne egoistborgaren finns det ännu sämre alternativ, nämligen det förvirrade (C) och det ännu ålderdomligare (KD).

Lämna en kommentar

Filed under Politik

MMT Movie: Economics for dummiez

Den här länkades det till i bloggkamraten Sylls kommentarsfält. Dessvärre lyftes den inte upp till huvudnivån för att komma till allmänhetens kännedom, jag försöker i all blygsamhet hjälpa till med detta. Troligen når den aldrig regeringskansliets ideologiska bunker, emellertid.

HAHA! Det värsta är att det är helt sant, det är så här det går till. På riktigt.

Lämna en kommentar

Filed under Politik, Politisk ekonomi

G.W. Persson och Bäckström

Jag kan börja med att beklaga att jag inte hinner blogga så mycket, till mina fåtaliga läsares förtvivlan. Dels är det för en gångs skull väldigt stimmigt på jobbet och den gamle kommunisten orkar inte så mycket på kvällarna. Dels har jag som framgår av sidopanelen tröskat mig genom professor Perssons senaste skröna om Bäckström och den undre världen. Tog väl en vecka, trots att professorn är lättläst och jag numera är ”modern” och använder e-bok-läsare i stället för gammaldags pappersbok.

Professor Persson har i ”Den sanna historien om Pinocchios näsa” presterat ungefär som vanligt, vilket leder till en del igenkännande garv från oss i någorlunda samma ålder som är trötta på den nya tidens ytliga manifestationer. Men det är några saker som stör mig, och med risk för att upprepa det som stått i recensioner i borgarpressen kommer invändningarna nedan.

  • Bäckström. Denne utomordentligt grisige poliskarikatyr har fått för mycket av professorns egna (?) gubbsjuka den här gången. Dessvärre verkar den s.k. Supersalamin ha blivit en sådan på riktigt, vilket kanske roar den delen av befolkningen som identifierar sig med Bäckström. I föregående böcker var instrumentet i fråga endast ”super” i Bäckströms egen fantasi. Det är alldeles för mycket Supersalami, det blir tröttsamt.
  • Dialogen. Är det verkligen rimligt att repliken ”Jag hör vad du säger” används så högfrekvent av så många? Det är en replik som Persson själv använder gärna, men jag visste inte att den var i allmänt bruk inom poliskår, rättsväsende och den undre världen. Kanske ser folk upp till G.W. till denna milda grad i Kungliga Hufvudstaden och i så fall ber jag om ursäkt.

Nåväl, det är roligt i alla fall, trots Bäckströms sexism. Jag kan vidare inte låta bli att ta till mig en del av G.W.:s/Bäckströms ordförråd och har blivit särskilt förtjust i ”attackflata”, det är så absurt att det är kul.

 

Lämna en kommentar

Filed under Kultur och nöjen

Direkt ur den s.k. verkligheten

Jag beklagar att följande lilla kåseri, författat av en vän till mig som onekligen har vissa talanger rörande deltagarobservation, inte innehåller något köksbord. Icke desto mindre är det hämtat direkt ur verkligheten, vilket leder till frågan om kåserier kan vara dokumentära. Jag tror det. Kamraten är en av få lyckliga svenska ägare till en äkta socialistisk bil, en Trabant.

Jag kör min Trabant 601 till Statoil i Burlöv. Ut från macken kommer en anställd sommarjobbare. Han tittar på bilen, och på skylten bak. Han ljudar tydligt med läpparna: ”D”, ”D” och ”R”. Sedan säger han ”vad betyder det där”?
Jag svarar överraskad: —Öhh, det är ju Östtyskland.
Sommarjobbare: —Vaddå ÖST-tyskland.
Jag: — ???… ja, alltså, staten … Östtyskland. Tyskland var ju delat!
Sommarjobbare: — Vaddå delat? Delat i vaddå?
Jag: — Ja, alltså, Tyskland delades ju efter kriget i en östdel och en västdel. Man byggde en mur, du vet?
Sommarjobbare: —Jaha? Varför då?
Jag: — Eeeeeehhhhh … Östtyskland blev ju en del av den sovjetiska intressesfären…och…och…?!

Jag insåg att sommarjobbaren fick en glasartad, frånvarande blick. Att det utkämpats ett världskrig i Europa som ledde till kalla kriget m.m., det var liksom för mycket att ta in. Det var meningslöst för oss båda att fortsätta diskussionen. Jag körde iväg med trabin.

Någon månad senare mötte jag en tysk familj på OKQ8 vid Bellevuegården.

Pappa tysk ser trabanten och frågar: — Ahhh – Sie sind aus der DDR!
Jag: —Nein!
Pappa tysk: — Aber sie fahren ein Trabant!?
Jag: — Sind sie aus Tschechien?
Pappa tysk: — Nein?
Jag: — Aber Sie fahren ein Skoda.
Pappa tysk: — WAS MEINEN SIE ??? ???

 

Detta kan dels vara ett inlägg i skoldebatten och ett påvisande av att svenska ungdomar sover på lektioner vars ämnesområden inte testas av PISA, dels ett konstaterande att faktiskt inte alla tyskar har humor.

För övrigt vill jag påpeka att Trabantens kaross INTE, absolut INTE, är gjord av papper eller ”papp”, som vissa idioter har fått för sig. Materialet heter Duroplast och är en plasttyp framtagen av socialistisk ingenjörskonst i varubristens efterkrigstid. Den är en blandning av bomullsfibrer och fenolharts och materialet har använts bl.a. i BMW X3.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur och nöjen, Skolan

SOU för vem?

Statens offentliga uutredningar är ett i princip utmärkt instrument när det används rätt. Kruxet är att en sådan utredning alltför ofta får direktiv att endast utreda ett litet segment av verkligheten, vanligtvis passande sittande regering.

Sedan en tid föreligger en kraftigt havererad SOU, nummer 2013:81, beställd av Birgitta Olsson. Utredningen verkar ha dominerats av SÄPO:s förvirrade och möjligen på klassiskt SÄPO-manér lågutbildade tjänstemän. Vidare har den haft som ordförande en myndighetschef, nämligen Eskil Frank som är överintendent för Forum för levande historia. Alltså är han chef för Sveriges ideologiska propagandaorgan med särskild inriktning på ungdomar. Myndigheten inrättades under en moralpanik på nittiotalet när Göran Persson fått en utredning om bakfoten och gripits av stora skälvan att få kritik i pressen. Cirkusen kring myndigheten finns ganska väl beskrivet i Wiki-länken.

Problemet med föreliggande SOU tycks vara samma som hos Forum för levande historia, nämligen  en notorisk förvirring rörande skillnaderna mellan aktivister till höger respektive vänster på den politiska skalan. Typiskt folkpartister alltså, vilka vid sina köksbord förfäktar höger-vänster-skalans cirkelform (jo, det är sant) vilket skulle göra att fascister och kommunister egentligen ligger väldigt nära varandra. Nu har man kommit på att klumpa ihop muslimska extremister i denna kategori också, vilket gör att det blir tredubbelt förvirrat.

Utredningen fick direkt efter publicering nedgörande kritik av forskare som själva suttit i utredningen. Hela cirkusen finns utomordentligt sammanfattad av Petter Larsson i Aftonbladet. Särskilt gillar jag sågningen från Göteborgs universitet där man använder det nedgörande ”anekdotisk evidens”.

Detta kommer inte att hindra de rättrådiga och fina moralisterna. Ska vi gissa att Birgitta Olsson skiter i kritiken och gör som den kristne teologen Eskil Frank vill? Halmhatt på, var nöjd, gå och lägg en fjantig röstsedel i en urna var fjärde år. Den finborgerliga representativa demokratin går mot nya höjder…

Lämna en kommentar

Filed under Politik

Fålkpartiet i lokal borgarpress

… är något jag ytterst sällan intresserar mig för. Inte en krona till borgerlighetens propagandamegafon SDS! Det finns kamrater som läser skiten och en av dessa kamrater har förfärdigat ett inlägg som han e-postat till undertecknad. Jag har själv intresserat mig för den konstnärliga ”kompetensen” hos Holger Radner, som det gäller, tidigare. Han verkar ha en för ”Det Nya Fålkpartiet” karaktäristisk köksbordsinställning. Men jag låter ordet gå vidare till min kamrat:

Efter den senaste omgångens allmänkonstkritiska och civilisationsproblematiserande utfall från Kulturnämndens ordförande, Polisman Holger Radner, ser vi fram emot hans kommande uppdrag som kurator i sann lundaanda.

Äntligen får doktorinnor, docenter och professorer den konst de längtat efter att få se – konstverk som inte är konstiga – utförda av konstnärer vars namn man kan uttala.

Det säger sig ju självt att konst skall föreställa saker tydligt. Tolkningar, videokonst, installationer och abstrakta verk är ju uttryck för ofrihetlig och förtryckande sovjetkommunism, eller ännu värre – socialdemokrati! Så kan vi inte ha det.

Fram med äkta konstnärer som Jenny Nyström och Carl Larsson! Även skagenmålarna går bra, i alla fall de tavlor som är snygga och som föreställer vackra danska kustavsnitt och trevliga fester.

Vidare gillas motiv av typen ”älgar i skogen”, ”folkdräktsklädda fruntimmer i motljus”, ”rapsfält som böljar för vinden”, ”röd stuga med vita knutar vid småländsk tjärn” och såklart gråtande barn, grindslanten, fiskargubbar och hund som spelar kort.

Vårt oreserverade stöd för Polisman Radner i dennes kamp för rikti kultur udan skröfs o mög.

För Kommittén för Lokal Kulturell Tankesäkerhet

I V Djugashvili

Denne Djugashvili har likheter med en annan av mina läsare, en viss A. Gramsci.

En del av spektaklet i den lokala borgartidningen finns att läsa här för den som kan kringgå eller alternativt inte utnyttjat sina ”frisidor” på nätupplagan till den ”fria” borgarblaskan. Det man undrar är hur gubben tänkt här? En konsthallschef som inte beslutar om konsthallens utställningar??? Vissa har otur när de tänker. Vissa som har otur när de tänker sitter vid köksbord.

Lämna en kommentar

Filed under Kultur och nöjen, Politik

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.